För jag vet hur det känns att förlora någon som betyder så fruktansvärt mycket. Och tro mig, det är inte förens man förlorat det man har som man inser vad man faktiskt hade. Det är så jävla sant. Jag vet hur jävla fort det kan gå att förlora någon. Jag vet hur det känns att vara helt jävla ovetandes om att man ska stå där dagen efter med en bit av sitt liv förlorat. Det är inte något jag önskar min värsta fiende.

Jag vet hur det känns och jag vet hur orättvist livet är. Jag vet hur det känns att kämpa mot tårarna vid varje påminelse av det man förlorat. Jag vet hur det känns att alltid fundera, alltid känna sig så jävla hjälplös, alltid känna ett hål av saknad, jag vet hur det känns att förlora en nära vän föralltid.

Men jag vet också nu att det är sånt som faktiskt kan hända vem som helst, när som helst. Vilket har fått mig att uppskatta mina vänner på helt annat sätt idag. Något alla borde göra.

Idag har jag växt igenom det här och blivit starkare. Men jag kan fortfarande känna den där smärtan som jag upplevde den där hemska dagen. Och självklart lyser saknaden igenom väldigt ofta. Min största rädsla har ändå varit att folk ska glömma bort henne. Jag kunde inte riktigt förstå hur vardagen skulle kunna fortsätta som om ingenting hade hänt, men samtidigt så måste den ju det och det förstår man ju med tiden. Att förlora någon så nära, så snabbt, över en natt. Jag har svårt att hitta orden för att beskriva hur allt förändrades just då, hur smärtan känns och hur jag tänkte. Den där chocken. Obeskrivligt. Jag vet bara att jag kan säga att jag tycker att alla människor borde uppskatta det man har, för jag tror inte riktigt man förstår hur värdefull någon kan vara förens man faktiskt förlorat den.

 

 

Jag tänkte börja med ett "Godmorgon" just eftersom det faktiskt är en väldigt god morgon

Har redan hunnit dricka tre koppar kaffe, läst ungefär 10 bloggar, telefonerat med världens bästa tessan i över en timme(!) och klockan är bara 08.10.

Som ni vet flyttade ju vi denna helg. Det ser ungefär ut som om någon slängt in en handgranat här inne, allt är bara en enda stor röra. Kaos med andra ord. Vi har inte en jävla aning om vart något är. Hittar ingen laddare, inte mina skolböcker, ingenting. Katastrof.

Men lägenheten är fin och jag är ganska säker på att vi kommer trivas så småningom. När vi kommer kunna gå på toaletten utan att klättra över tio kartonger. Det är lite som en hinderbana här hemma, man skulle kunna leka "inte nudda golv" och lyckas rätt bra med det. Att inte nudda golvet alltså.

Jag skulle vilja renovera köket och måla om hallen och lite små justeringar som man iofs alltid vill när man flyttar in på ett nytt stället. Men det får bli till våren. Känns som om det är rätt mycket utgifter just nu och så är det ju faktiskt jul snart också. typ.

Sen så vill jag ju ha en ny soffa och en ny säng och ett nytt matbord och ett nytt soffbord och massa andra nya saker. Ja sånt där som man alltid vill. Robin däremot tycker inte som jag. Han älskar vår soffa och vårt soffbord. Det gör egentligen jag med. Men det passar liksom inte in i vårt nya vardagsrum, tycker åtminstonde inte jag. Problemet är att vi köpte både soffan och soffbordet (plus tv-bänken) för bara ett år sedan för ganska mycket pengar (för oss) och jag antar att det är därför Robin inte håller med om att vi borde byta ut det. Egentligen älskar jag vår soffa, den är helt perfekt. Den är från Mio och heter Hollywood XL. Och precis som den heter så är det en XL soffa, man skulle kunna sova 10 personer i soffan och ändå ligga bekvämt, typ. Ja, allting är perfekt med den, förutom att den inte passar i vårt nya vardagsrum. Problemet är alltså färgen, den är brun. Och jag tycker att det nya vardagsrummet borde gå i mörkgrått och vitt. Och om vi köper en ny mörkgrå soffa så måste vi ju även ha nya vardagsrums möbler. För att annars passar det ju inte. Jag har en perfekt bild i huvudet av det nya vardagsrummet. Men det tycker inte Robin. Fast jag brukar få min vilja igenom och jag tänker inte ge mig den här gången. Aldrig.

Gud vilket tjat om ett jävla vardagsrum, men det här är min blogg som ni vet. Nu ska jag plugga, hela dagen hade jag tänkt. Bara så ni vet.

Måste bara få uttryck mig om idol som var igår... Det jag undrar är hur fan den där Rasmus överhuvudtaget gått så långt som han gjort? Fan så dåligt hans framträdande var igår.
F A L S K T vore nog rätt ord. Jag och Robin höll på att tappa hakan när han sjöng, så många andra som hade förtjänat den där platsen istället men som redan åkt ut. Synd.


Nej, Tack och lov att det var rätt personer som gick vidare. Eric har ju verkligen talang den killen. Mygod vilken röst det finns i den lilla kroppen. Han kommer att gå långt. Nu ska jag mysa med min älsklings bästis
som är här hos mig på morgonkvisten och äter frukost. Aw, mi darling!