För jag vet hur det känns att förlora någon som betyder så fruktansvärt mycket. Och tro mig, det är inte förens man förlorat det man har som man inser vad man faktiskt hade. Det är så jävla sant. Jag vet hur jävla fort det kan gå att förlora någon. Jag vet hur det känns att vara helt jävla ovetandes om att man ska stå där dagen efter med en bit av sitt liv förlorat. Det är inte något jag önskar min värsta fiende.

Jag vet hur det känns och jag vet hur orättvist livet är. Jag vet hur det känns att kämpa mot tårarna vid varje påminelse av det man förlorat. Jag vet hur det känns att alltid fundera, alltid känna sig så jävla hjälplös, alltid känna ett hål av saknad, jag vet hur det känns att förlora en nära vän föralltid.

Men jag vet också nu att det är sånt som faktiskt kan hända vem som helst, när som helst. Vilket har fått mig att uppskatta mina vänner på helt annat sätt idag. Något alla borde göra.

Idag har jag växt igenom det här och blivit starkare. Men jag kan fortfarande känna den där smärtan som jag upplevde den där hemska dagen. Och självklart lyser saknaden igenom väldigt ofta. Min största rädsla har ändå varit att folk ska glömma bort henne. Jag kunde inte riktigt förstå hur vardagen skulle kunna fortsätta som om ingenting hade hänt, men samtidigt så måste den ju det och det förstår man ju med tiden. Att förlora någon så nära, så snabbt, över en natt. Jag har svårt att hitta orden för att beskriva hur allt förändrades just då, hur smärtan känns och hur jag tänkte. Den där chocken. Obeskrivligt. Jag vet bara att jag kan säga att jag tycker att alla människor borde uppskatta det man har, för jag tror inte riktigt man förstår hur värdefull någon kan vara förens man faktiskt förlorat den.